(Russian, 16 August [O.S. 4 August] 1876 - 7 February 1942) was a 20th-century illustrator and stage designer who took part in the Mir iskusstva and contributed to the Ballets Russes. Throughout his career, he was inspired by Slavic folklore. Ivan Bilibin was born in a suburb of St. Petersburg. He studied in 1898 at Anton Ažbe Art School in Munich, then under Ilya Repin in St. Peterburg. In 1902-1904 Bilibin travelled in the Russian North, where he became fascinated with old wooden architecture and Russian folklore. He published his findings in the monograph Folk Arts of the Russian North in 1904. Another influence on his art was traditional Japanese prints. Bilibin gained renown in 1899, when he released his illustrations of Russian fairy tales. During the Russian Revolution of 1905, he drew revolutionary cartoons. He was the designer for the 1909 premiere production of Nikolai Rimsky-Korsakov's The Golden Cockerel. The October Revolution, however, proved alien to him. After brief stints in Cairo and Alexandria, he settled in Paris in 1925. There he took to decorating private mansions and Orthodox churches. He still longed for his homeland and, after decorating the Soviet Embassy in 1936, he returned to Soviet Russia. He delivered lectures in the Soviet Academy of Arts until 1941. Bilibin died during the Siege of Leningrad.   Related Paintings of Ivan Bilibin :. | Ilya Muromets and Nightingale the Robber | Ivan Tsarevich catching the Firebird's feather 1899 | The Tale of Igor's Campaign | The Island of Buyan 1905 | Alkonost |
Related Artists:
Suzanne Valadon
French Post-Impressionist Painter, 1865-1938 French painter and artist's model. She led a lonely childhood in Paris as the daughter of an unmarried and unaffectionate maid, seeking refuge from her bleak circumstances by living in a dream world. While residing in the Montmartre district of Paris, she became an artist's model, working in particular with those painters who frequented the Lapin Agile. From 1880 to 1887, for example, she sat regularly for Pierre Puvis de Chavannes, posing for both the male and female figures in the Sacred Wood (1884-6; Lyon, Mus. B.-A.). She also modelled for Renoir, Luigi Zandomeneghi, Th?ophile Steinlein, Jean-Louis Forain, Giuseppe De Nittis and Jean-Jacques Henner. No longer able to tolerate the passive role of the model,
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lilly martin spencer
1822-1902 American painter of English birth. At the age of eight, she and her family emigrated to America, and after three years in New York they moved to Marietta, OH. In 1841 her father took her to Cincinnati, where she exhibited and received help from artists such as the animal painter James Henry Beard (1812-93). However, she refused the offer of the city's most important art patron, Nicholas Longworth, to assist in her art studies in Boston and Europe. Instead she stayed in Cincinnati and married an Englishman, Benjamin Spencer, by whom she had thirteen children, seven living to maturity.